"Vad hände? Och när?" frågade en tjej från ambulansen. Jag öppnade munnen, men hann inte säga något.
"Jag slog henne. Kanske för fem minuter sen tuppade hon av." sa Alex. Det var det han hade gjort. Ilskan blev större än någon sin och precis när jag skulle resa mig upp så öppnade Lizzie ögonen.
_________________________________________________________________________________
"Justin?" hennes röst var hes och hon hördes knappt. "Vad hände?"
"Jag är här och allt kommer att bli bra." sa jag och pussade hennes panna. Läkarna kom och lyfte upp henne på en bår in i ambulansen. Jag gick automatiskt efter, men en tjej stoppade mig.
"Det är bäst om ni kommer sen." sa hon lugnt. Sen?!
"Aldrig, jag ska med." sa jag och försökte tränga mig förbi henne.
"Nej." sa hon.
"Snälla, hon behöver mig." sa jag.
"Det kanske hon gör, men hon klarar sig i tio minuter utan dig." sa hon.
"Nej, han ska följa med." sa Lizzie och våra ansikten vände sig mot henne.
"Du hör." sa jag. Hon släppte förbi mig och gick in i ambulansen och satte mig på en stol och spände fast mig med säkerhetsbältet. Jag tog tag i Lizzies hand och kramade den hårt.
"Du fick åka med ändå." sa hon och tittade in i mina ögon.
"Ja, tack vare dig." sa jag och tittade mjukt på henne.
"Du hade säkert fått göra det ändå." sa hon.
"Du har rätt, jag ger inte upp i första taget för dig." sa jag. Hon log och jag log tillbaka. "Hur känns det?"
"Det gör ont i hela kroppen. Vad hände?" frågade hon. Kommer hon inte ihåg?
"Först och främst, vem är president i USA?" frågade jag.
"George Bush? Nej jag bara skojade, Barack Obama." sa hon.
"Bra och hur gammal är du?"
"Fjorton och när utbildade du dig till läkare?" frågade hon. "Allvarligt talat vad hände?"
"Du blev misshandlad av Alex. Ingen vet säkert, men han sa det." sa jag och smekte hennes hår.
"Nu när du säger det så börjar det komma tillbaka. Han sa att han ville prata och drog med mig ut. Men han pratade inte, han slog mig. Han tog upp något stort svart från marken och slog till mig i huvudet och sedan blev det svart. Sen var du med mig vid en äng och sa att du älskade mig. Och sen var jag här." sa hon. Det var inte första gången hon hade drömt att jag hade sagt att jag älskade henne. Ambulansen startade och tre läkare tog prover och satte en massa slangar på henne.
"Allt kommer att bli bra." sa en av dom. "Somna bara inte."
"Jag är trött, låt mig sova snälla." sa hon.
"Nej Lizzie sov inte om dom säger att du inte ska göra det." sa jag.
"Please Justin." sa hon och gjorde hundvalps blicken som hon visste att jag alltid föll för.
"Lizzie sluta, sov inte. Jag gör vad som helst bara du inte sover." vädjade jag.
"Kan du sjunga?" frågade hon sött. Jag var beroende av henne, det var helt säkert.
"Vad ville du att jag ska sjunga?" frågade jag och log.
"Vad som helst." sa hon. Jag tänkte en stund och började sjunga With you med Chris Brown.
"Vi ska undersöka henne, du kan komma in senare och besöka henne." sa en läkare och gjorde en gest mot en stol. Jag nickade och satte mig på stolen. Mobilen vibrerade och jag drog upp den. "Chaz" stod det och jag tryckte på "svara",
"Hallå?" sa jag.
"Hej, alla undrar vad du och Lizzie har tagit vägen." frågade han oroligt. Hade han inte hört? Hade ingen berättat?
"Vi är på sjukhuset och..." min röst sprack, även om jag visste att Lizzie skulle klara sig kunde jag inte prata om det. Jag blev tyst.
"Justin, vad har hänt? Vem är den skadade?" frågade han.
"Lizzie." sa jag och jag kände hur tårarna kom.
"vad hände? Eller vi kommer nu." sa han.
"Ta med My." sa jag och la på.
Sju minuter senare kom Christian, Chaz, Caitlin, Ryan och My. Chaz och My pratade med varandra och verkade komma bra överens.
"My förklarade vad som hade hänt på vägen hit. Mår hon bra?" frågade Christian.
"Jag vet inte, dom undersöker henne just nu." sa jag och tårarna strömmade.
"Dude, Lizzie är stark, hon kommer att klara sig." sa Ryan som hade satt sig bredvid mig. Jag sa inget utan bara tittade ner. Chaz satte sig vid min andra sida med My bredvid sig.
"Hur länge har hon varit där inne?" frågade My.
"Ett år." sa jag. Ingen hann säga något, för att en sjuksköterska kom ut från rummet där Lizzie var.
"Hon mår helt okej och kommer att få åka hem om ungefär två dagar." sa hon.
"Får vi träffa henne?" frågade Caitlin.
"Ja, hon är vaken." sa hon och log. Jag sprang nästan in.
"Hej, baby." sa jag och tog hennes hand.
"Hej." sa hon trött.
"Hej." sa resten av gänget som hade kommit.
"Hur mår ni?" frågade Lizzie.
"Hur vi mår?! Hur mår du?" frågade Chaz.
"Det gör lite ont på olika ställen, men annars är det bra." sa hon. Jag kände hur magen kurrade.
"Någon mer än jag som är hungrig?" frågade jag.
"Jag." sa alla utom Lizzie och My.
"Vill ni ha något från cafeterian?" frågade jag och tittade på dom.
"Nej tack." sa Lizzie.
"Inte jag heller." sa My.
Lizzies perspektiv
Alla utom My gick ner till cafeterian.
"Erkänn, du har känslor för Justin!" utbrast hon och fnittrade.
"Kanske det, me..." började jag, men My avbröt.
"Varför säger du det inte då, Justin har ju känslor för dig?" frågade hon.
"Jag vet, men det känns så konstigt nu, vi säger till alla att vi inte dejtar, så varför ska vi börja göra det?" frågade jag.
"Lizzie allvarligt, jag vet att detta är ditt val, men berätta för Justin." sa hon.
"Jag ska, när jag får ett bra tillfälle. När allt är bra, inga bråk eller något sånt. När allt är bra." sa jag.
"Hur var det att dejta Chaz?" frågade My.
"Vadå, vill du att han ska bjuda ut dig?" frågade jag och skrattade lite.
"Han är schysst och så. Var han romantisk?" My blinkade snabbt med ögonen.
"Ja det var han." sa jag och log.
"Har du och Justin bråkat någon gång? frågade My.
"Nej, vi har aldrig ens tjafsat." sa jag. Det hade vi faktiskt inte.
"Asså, ni är ju värsta drömparet!" utbrast hon.
"Sluta!" sa jag. "Dom kommer säkert tillbaka snart." Precis när jag hade avslutat den mening kom dom tillbaka.
"Hej igen." sa Caitlin och log. Fast leendet försvann ganska fort. "Fast det kanske är fel tillfälle att le?"
"Det är okej." sa jag och såg glad ut. Caitlin log tillbaka.
"Vi köpte till er också om ni ångrar er." sa Chaz och tittade på My i smyg. Det var bara en tidsfråga innan han skulle bjuda ut henne. Det visste jag redan nu.
Nästa dag vid tolv hade Justin gått ut för att fixa ett par saker och skulle snart komma tillbaka. Och oturligt nog skulle Alex titta förbi när jag var ensam.
"Gå bara." sa jag till honom. Jag var rädd för honom nu och kommer säkert alltid att vara det.
"Men du jag vil..." började han.
"GÅ!" skrek jag. Jag darrade och blundade hårt. En hand landade på min axel och jag skakade ännu mer.
"Snälla gå bara!" sa jag och försökte låta hotfull, men det gjorde jag inte bara rädd vilket gjorde saken mycket värre. Alex hand var kvar, men han sa inget.
"Gå nu. Justin kommer snart och då kommer han slå ihjäl dig." sa jag och öppnade ögonen.
"Jag kommer stanna och då kommer han väl att få göra det." sa han. Jag sträckte mig efter mobilen, men Alex tog den före mig.
"Behöver du den?" frågade han retsamt och flinade. Jag tittade argt på honom.
"Alex sluta nu och ge tillbaka den." sa jag. Jag var fortfarande rädd, men ville inte visa det. Men jag kunde inte dölja det. Alex gick ifrån mig.
"Då ska vi se. Meddelanden, Justin. Och vad ska du skriva till honom? Kanske "Jag hatar dig kom aldrig tillbaka hit!"? Ja så skriver vi och... 'Skicka'. Så varsågod." sa han och gav mig mobilen igen. "Vi ses väl. Hejdå!" sen gick han.
"Vi ska undersöka henne, du kan komma in senare och besöka henne." sa en läkare och gjorde en gest mot en stol. Jag nickade och satte mig på stolen. Mobilen vibrerade och jag drog upp den. "Chaz" stod det och jag tryckte på "svara",
"Hallå?" sa jag.
"Hej, alla undrar vad du och Lizzie har tagit vägen." frågade han oroligt. Hade han inte hört? Hade ingen berättat?
"Vi är på sjukhuset och..." min röst sprack, även om jag visste att Lizzie skulle klara sig kunde jag inte prata om det. Jag blev tyst.
"Justin, vad har hänt? Vem är den skadade?" frågade han.
"Lizzie." sa jag och jag kände hur tårarna kom.
"vad hände? Eller vi kommer nu." sa han.
"Ta med My." sa jag och la på.
Sju minuter senare kom Christian, Chaz, Caitlin, Ryan och My. Chaz och My pratade med varandra och verkade komma bra överens.
"My förklarade vad som hade hänt på vägen hit. Mår hon bra?" frågade Christian.
"Jag vet inte, dom undersöker henne just nu." sa jag och tårarna strömmade.
"Dude, Lizzie är stark, hon kommer att klara sig." sa Ryan som hade satt sig bredvid mig. Jag sa inget utan bara tittade ner. Chaz satte sig vid min andra sida med My bredvid sig.
"Hur länge har hon varit där inne?" frågade My.
"Ett år." sa jag. Ingen hann säga något, för att en sjuksköterska kom ut från rummet där Lizzie var.
"Hon mår helt okej och kommer att få åka hem om ungefär två dagar." sa hon.
"Får vi träffa henne?" frågade Caitlin.
"Ja, hon är vaken." sa hon och log. Jag sprang nästan in.
"Hej, baby." sa jag och tog hennes hand.
"Hej." sa hon trött.
"Hej." sa resten av gänget som hade kommit.
"Hur mår ni?" frågade Lizzie.
"Hur vi mår?! Hur mår du?" frågade Chaz.
"Det gör lite ont på olika ställen, men annars är det bra." sa hon. Jag kände hur magen kurrade.
"Någon mer än jag som är hungrig?" frågade jag.
"Jag." sa alla utom Lizzie och My.
"Vill ni ha något från cafeterian?" frågade jag och tittade på dom.
"Nej tack." sa Lizzie.
"Inte jag heller." sa My.
Lizzies perspektiv
Alla utom My gick ner till cafeterian.
"Erkänn, du har känslor för Justin!" utbrast hon och fnittrade.
"Kanske det, me..." började jag, men My avbröt.
"Varför säger du det inte då, Justin har ju känslor för dig?" frågade hon.
"Jag vet, men det känns så konstigt nu, vi säger till alla att vi inte dejtar, så varför ska vi börja göra det?" frågade jag.
"Lizzie allvarligt, jag vet att detta är ditt val, men berätta för Justin." sa hon.
"Jag ska, när jag får ett bra tillfälle. När allt är bra, inga bråk eller något sånt. När allt är bra." sa jag.
"Hur var det att dejta Chaz?" frågade My.
"Vadå, vill du att han ska bjuda ut dig?" frågade jag och skrattade lite.
"Han är schysst och så. Var han romantisk?" My blinkade snabbt med ögonen.
"Ja det var han." sa jag och log.
"Har du och Justin bråkat någon gång? frågade My.
"Nej, vi har aldrig ens tjafsat." sa jag. Det hade vi faktiskt inte.
"Asså, ni är ju värsta drömparet!" utbrast hon.
"Sluta!" sa jag. "Dom kommer säkert tillbaka snart." Precis när jag hade avslutat den mening kom dom tillbaka.
"Hej igen." sa Caitlin och log. Fast leendet försvann ganska fort. "Fast det kanske är fel tillfälle att le?"
"Det är okej." sa jag och såg glad ut. Caitlin log tillbaka.
"Vi köpte till er också om ni ångrar er." sa Chaz och tittade på My i smyg. Det var bara en tidsfråga innan han skulle bjuda ut henne. Det visste jag redan nu.
Nästa dag vid tolv hade Justin gått ut för att fixa ett par saker och skulle snart komma tillbaka. Och oturligt nog skulle Alex titta förbi när jag var ensam.
"Gå bara." sa jag till honom. Jag var rädd för honom nu och kommer säkert alltid att vara det.
"Men du jag vil..." började han.
"GÅ!" skrek jag. Jag darrade och blundade hårt. En hand landade på min axel och jag skakade ännu mer.
"Snälla gå bara!" sa jag och försökte låta hotfull, men det gjorde jag inte bara rädd vilket gjorde saken mycket värre. Alex hand var kvar, men han sa inget.
"Gå nu. Justin kommer snart och då kommer han slå ihjäl dig." sa jag och öppnade ögonen.
"Jag kommer stanna och då kommer han väl att få göra det." sa han. Jag sträckte mig efter mobilen, men Alex tog den före mig.
"Behöver du den?" frågade han retsamt och flinade. Jag tittade argt på honom.
"Alex sluta nu och ge tillbaka den." sa jag. Jag var fortfarande rädd, men ville inte visa det. Men jag kunde inte dölja det. Alex gick ifrån mig.
"Då ska vi se. Meddelanden, Justin. Och vad ska du skriva till honom? Kanske "Jag hatar dig kom aldrig tillbaka hit!"? Ja så skriver vi och... 'Skicka'. Så varsågod." sa han och gav mig mobilen igen. "Vi ses väl. Hejdå!" sen gick han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar